Att mista sin vän

Så svårt att mista sin vän – så svårt att mista våra älskade fyrfotade vänner – våra hundar som gör allt för oss. Från första dagen bjuder de på upptåg, bus, glädje, skratt, trofasthet, lojalitet, samhörighet och kärlek! Därför skapar vi de mest starka banden till våra hundar – ”den ovillkorliga kärleken” som så många beskriver. Att mista min älskade Ice, var så svårt. Trots att jag mist så många hundar, föräldrar, svärföräldrar och dessutom jobbat som begravningsentreprenör i 38 år, var denna förlusten så svår.

Ice var vår familjemedlem, inte bara min arbetskamrat i 11.5 år utan också den bästa vän och kompis till båda sönerna, mannen och fin ”storasyster” till Chilly. Hon ylade av glädje när vi gick upp på morgonen eller när någon hon älskade kom hem! Hon var den som ibland fick trösta våra ledsna besökare på begravningsbyrån, hon var den som gärna letade tennisbollar på luncherna, hon var med på golfbanan, i båten, hos gäster och inte minst hon var med mig under hela min utbildning till hundpsykolog. Vi genomförde den tillsammans kan jag tycka… Hon lärde mig så mycket. Det var på henne jag ”tränade” på att bli en bra hundtränare – hon lärde sig många moment som tränad assistanshund. Ice kunde hämta öl i kylen (öppna och stänga också :-)) hon kunde ta av mig skor, strumpor och tröja och hon älskade att städa, något hon gärna visade för alla kursare. För de sista 6 åren var hon min trogna arbetskamrat på DinHundskola. Hon älskade verkligen att jobba! Ja, ja, hon behövde inte städa hela tiden – hon var en utmärkt diplomathund som hjälpt så många rädda och osäkra hundar framåt. Ice var en hejare på att fiska också, även om det mest blev stenar och musslor hon bar upp på stranden. Hon älskade skogen och fälten – att bara sitta och lyssna efter sorkar eller att snabbt fånga en mus, som en katt! Vet inte vem som lärt henne det? Jag glömmer aldrig när jag introducerade fågel första gången – det var fasaner! Hur hon nosade, undersökte och sen tänkte att ”den vill nog matte ha”! Apportering var ju så klart det allra roligaste – hon var ju en retriever!

När krafterna började tryta och cancerbeskedet var ett faktum kom de svåra tankarna på beslutet vi som hundägare måste fatta.. Detta hemska beslut. När är det dax? Jag fick många tecken från henne – men det gör inte stunden lättare – så mycket tvivel – skuld – ånger och förtvivlan… Men, med dagarna byts det sakta till att det är rätt och vår skyldighet är att skona våra älskade hundar från lidande och smärta. Idag kan jag se på foton och filmer, minnas vilken fantastisk, speciell och personlig hund jag haft i min älskade Ice! Jag är ledsen – jag saknar henne – men så tacksam att jag fått förmånen att ha henne i mitt liv! Tusen tack till er alla som med så fina ord och tankar stöttat!